En gyllene regel i livet är att man inte ska överdriva. Vad nu det betyder. Men antagligen gäller det också bloggande.
Men faktum är att något stort är på gång i Afrika.
Chefen för afrikanska utvecklingsbanken som jag lunchade med idag talar om ett ”paradigmskifte” i Afrika.
Donald Taberuka, en begåvad kosmopolit från Rwanda, pekar på den privata sektorn, den inhemska efterfrågan, Afrikas ökade uppkoppling till resten av världen. Globalisering.
Han ifrågasätter, likt allt fler afrikaner, den traditionella utvecklingspolitiken, biståndet. Menar att en dollar investerad i näringslivet genererar 4-5 dollar av värde, och att det inte finns någon genväg till fattigdomsbekämpning.
Först infrastruktur, vägar, järnvägar, banker, telekom, internet. Binda ihop marknader. Detta lyfter folk ur fattigdomen, skapar resurser för livsmedelssäkerhet, sjukvård, utbildning.
I vissa afrikanska länder går cirka 40 % av skördarna förlorade eftersom man inte har infrastrukturen som krävs för att ta produkterna till marknaden.
Sanningen är att 27 av Afrikas 30 största ekonomier vuxit och växer så det knakar, uthålligt, under en tioårsperiod sedan år 2 000.
Etiopien till exempel siktar på en högsta möjliga tillväxt om nästan 15 procent årligen. Man har under flera år lyckats skapa 11-procentig tillväxt.
De flesta afrikanska länder har också klarat sig genom den ekonomiska och finansiella krisen utan större problem.
Och det är långt ifrån bara råvaror – olja, mineraler – som drivit och driver utvecklingen i Afrika. Alla sektorer bidrar – jordbruk, infrastruktur, fastigheter, tillverkning, telekom.
Sedan år 2 000 har 316 miljoner nya mobiltelefonanvändare tillkommit i Afrika, med ofta avancerade tjänster som telefonbanker. ”Late starters, quick movers”.
Bakgrunden, som den förklaras i en uppmärksammad rapport av konsultföretaget McKinsey från juni i år – är uppkomsten av vad de kallar ”den urbane konsumenten”, medelklassen helt enkelt.
Den har vuxit kraftigt. 130 miljoner, kanske upp emot 190 miljoner afrikaner kan nu räkna sig till den ekonomiskt starka medelklassen – feta bilar, bättre boende, privat skolgång och sjukvård, snygga kläder och restaurangbesök.
Afrikas befolkning är ung och en tillgång. Viktigt är att de unga kommer tillbaka till Afrika efter utbildning utomlands. Afrika har 1,1 miljarder människor i arbetsför ålder.
Exemplen som man följer i policy-utvecklingen i flera afrikanska länder är Korea under 60–70-talen, Turkiet under 70-talet, Malaysia, Kina under 90-talet.
Taberuka går så långt som att argumentera för bundet bistånd. Det är det som kineserna gör i Afrika, hänger upp sitt stöd på att kinesiska företag får gör affärerna.
Naturligtvis är det Nordafrika och Sydafrika som uppvisar de mest diversifierade ekonomierna, men McKinsey lyfter också fram länder som Kenya, Moçambique, Uganda … ”lions on the move”.
Och åtminstone jag får en tankeställare när vi under förberedelserna för toppmötet EU-Afrika som ska äga rum i november i år på europeisk sida talar om Afrika som en tillväxtmotor för de europeiska ekonomierna.
70 % av afrikanerna lever i 10 länder.
6 länder i svarta Afrika framstår som avgörande regionala ekonomiska motorer, nuvarande eller framtida. De är Sydafrika, Nigeria, Sudan, Etiopien, Kongo och Kenya. Därför är det så viktigt att dessa länder lyckas, inte faller ifrån.
En oroväckande slutsats i McKinsey-rapporten är att europeiska och amerikanska företag sent vaknat upp till den nya afrikanska verkligheten. Man pekar särskilt ut konsumentmarknaden – banker, telekom, varumärkesprodukter – som en stark sektor för investeringar. Men också råvaruindustrin och jordbruket.
Vakna, svenska företag!