Jag och vi andra på den svenska ambassaden i Addis Abeba lever och verkar i en ganska tuff miljö. Här finns några av världens fattigaste människor, och flera av Afrikas allvarligaste krig och konflikter har ägt rum eller pågår i området. Det är klart att vi ser och får vara med om ganska läskiga och nedslående saker
Den svenska regeringens arbete i området är inriktat på utveckling och konfliktlösning. År efter år bistår omvärlden med stora summor och mycket nödhjälp, regelmässigt försörjer vi miljontals människor. Delar av året, varje normalår, finns ingen mat att skaffa. Då och då blir det riktig torka. Förra året regnade det häftigt. Grödorna växte, men regnen slutade för tidigt, och majsen och teffen utvecklades aldrig utan krympte på sina skaft. Den ”gröna torkan” var ovanligt lömskt.
Vad vill jag säga med det? Jag vill egentligen kommentera bilden av de två flickorna som illustrerar min blogg.
Det var en mulen dag utanför Addis, en söndag, som i gamla svenska tider, då människor klädde sig fint och gick till kyrkan som höjdpunkten på arbets- eller skolveckan. Två flickor dök upp. Systrar antar jag. I sina finaste klänningar och håruppsättningar. De sprang förbi och skrattade, men håvades snart in av den gamle mor- eller farfadern. Och så försvann de nerför backen, som om inte vi fanns och heller inga bekymmer. Han i söndagskostymen har ändå levt en livstid på denna plats.