Har på kort tid läst två böcker på samma tema – korruption.
Den ena boken handlar om Kongo efter självständigheten från Belgien under president Mobuto fram till Kabila. Under Mobuto hette landet Zaire. Idag heter det Demokratiska republiken Kongo, men alla säger DRC.
Den andra handlar om Kenya sedan självständigheten. Boken för oss fram till sammanbrottet av lag och ordning i samband med de senaste allmänna valen 2007.
Jag var då på plats i Nairobi, placerad där som Somaliasändebud. Jag såg en del av våldet och förödelsen. Det var inte bra.
Jag flydde vid ett tillfälle under oroligheterna från staden Nakuru med min Kikuyuvän duckande på bilgolvet för att inte bli sedd av de mordiska folkmassorna. Som vanligt i Afrika var det macheten som gjorde jobbet.
Boken om Kenya heter talande nog ”It’s our turn to eat”, motsvarande vårt svenska uttryck ”att sitta vid köttgrytorna”.
Det handlar i bägge fallen om vad den franske historikern Gerard Prunier definierat som ”ethno-elitism”. En grupp politiker dominerar landet med en etnisk grupp eller stam som grund för maktinnehavet. Resten av befolkningen ses som en fiende och deras landsändar får inte del av statens utgifter.
I Kenya har det handlat om en etnisk motsättning mellan Kikuyustammen med andra stödande stammar (Embu, Meru) och Luostammen med stödande stammar som Luya och Kalenjin.
Medan Mobuto byggde hela sitt maktinnehav på sin egen stam. Ngabandi dominerande det mesta i landet som till exempel armén.
Poängen är att denna typ av system leder till plundring av statens tillgångar av den som för tillfället har makten. Man tillsätter alla jobb i staten på basis av etnicitet, och stjäl ur statskassan.
Korruption. ”Kitu kidogo”, något litet, brukar det kallas i Kenya. I själva verket har det handlat om plundring av staten i stor skala. ”Pesa mingi”, mycket pengar, är ett mer rättvisande uttryck.
Är det sedan tal om demokrati som i Kenya växlar man inte bara den politiska makten vid ett val utan även den ekonomiska.
I Zaire växlade makten efter Mobutu genom ett större krig 1997.
I Kenya riggades valen 2007 och de etniska motsättningarna som underblåstes av politikerna höll på att leda till inbördeskrig.
Det slumpar sig att båda böckerna har samma författare, Michela Wrong.
Hennes argumentation är övertygande. Korruption är inte bara en fråga om orättvisa eller bristande effektivitet och utveckling, utan en avgörande orsak till instabilitet i flera av Afrikas länder. Liv och död. Fred och säkerhet, eller motsatsen därtill.
Skriver detta medan jag ser ut på grannhuset som är Addis Abebas största sjukhus. Det heter Tukurembassa (Svarta lejonet), och det lyser bara från några få rum. Här fungerar inte sjukvården. Det sägs att man inte kommer levande ut från det sjukhuset. Det saknas läkare, sjuksköterskor och mediciner. Man kommer dit för att dö. Till och med en inflammerad blindtarm är skäl att dö.
Men det beror inte på korruption, utan på en grundläggande fattigdom. Etiopien är fortfarande ett oreformerat jordbruksland, vars befolkning växer med 2,5 miljoner nya människor varje år.
I Kenya växer medelklassen mot alla odds, servicenäringarna driver landets utveckling trots korruptionen.
Kongo har stora naturresurser, koppar, guld, skog. Där verkar det stå stilla.
Helt rätt att den svenska regeringen bedriver ett korståg mot korruptionen.