Quantcast
Channel: Från Afrikas horn » Utveckling
Viewing all articles
Browse latest Browse all 10

I skuggan diskuterade vi

$
0
0

Tavla Sverige fick av etiopiska kvinnoorganisationen, visar den etiopiska kvinnans ok

I skydd av skuggan möter jag en grupp människor. De är från Afarfolket. Och har kommit för min skull.

På ena sidan sitter männen. På den andra sidan sitter kvinnorna. Medelåldern är låg. Men så är också levnadsförhållandena i Afarland ovanligt hårda.”Cruelest place on earth”, har det kallats.

Det är första gången jag besöker denna nordöstliga landsända av Etiopien i syfte att inspektera de svenska projekten i området. Tidigare har jag bekantat mig med Danakilområdet, där några av jordens högsta temperaturer uppmätts, men här i utkanten av Awash nationalpark befinner vi oss i något mer människovänliga trakter, även om torkan står på lut som den kraft som skiljer liv från död. Vulkanisk jord och magra kor även här.

På morgonen möttes jag som en frälsare i tvillingstaden till Awash. Då besökte jag ett svenskt projekt som hjälper prostituerade att finna en alternativ försörjning.

Rakt genom staden – hämtad ur en Västernfilm – går huvudvägen mellan Addis och Djibouti, som fungerar som Etiopiens hamn. Fattiga flickor flockas här för att sälja det enda de har att sälja till lastbilschaufförerna.

Projekten vi betalar för är småskaliga. Honungsproduktion för försäljning. En kvinna bakar och säljer nu för tiden bröd istället. Det är smutsigt och ganska eländigt. Några före detta prostituerade med deras oäkta barn visar oss runt, men det lyfter inte. Jag vet att vi gör rätt, men det är en droppe i havet.

Men när jag senare under dagen under ett plåttak träffar människorna i vårt andra projekt i området så andas det en smula hopp, en ganska stor dos därav faktiskt.

Medan vi sitter där och vänjer oss vid varandra dricker vi det starka etiopiska kaffet. I norr har afarerna specialiserat sig på utvinning av salt ur den alkaliska jorden, kamelerna har varit det enda transportmedlet. Här längre söderut i Afartriangeln är det boskapsskötsel som gäller. Den karakteristiska långhornade boskapen antas stamma ur urboskapen Ankole som spred sig över Sahara för ungefär 4 000 år sedan. Antagligen är norra Sudan ursprunget. Kaffet är mycket sött, ett sätt att hypa kroppen, lura den att den har en massa energi. Tills man får en slurk mjölk. Kött äter man en gång om året, efter Ramadan, eller i samband med bröllop. Den heliga kon, tänker jag, medan vi kallpratar.

Först förställer jag mig, hälsar med några ord på hemsnickrad arabiska. Jag är artig. Talar med omskrivningar om problemet, men undviker att nämna det vid namn. Det som kunde vara en ”helig ko”, men som visar sig inte vara det.

Projektet jag besöker syftar till att hjälpa människorna att lämna tusenåriga traditioner av omskärelse av kvinnor, FGM,”Female genital mutilation” på FN-språk. Det är ett omskrivet problem, debatterat även i Sverige. Det är inte det som är det nya denna dag. Det är öppenheten som överraskar mig, när en av kvinnorna tar till orda.

”Vi har förstått att vi gjort fel som gjort detta. Men vi har sett ljuset. Vi har ändrat oss.”

Afarerna är muslimer, omvända under det islamiska kriget mot det kristna Abessinien, ganska hårdnackade typer.

Jag blir överraskad över att de så öppet talar om FGM. Rakt på.

”Vi har slutat omskära flickor”, säger kvinnan, enligt tolken, medan männen rullar radband och dricker av kaffet som serveras. ”Eftersom det är fel”, lägger hon till i en lång harang av ord som går förlorade i översättningen.

De lever starkt i sina traditioner. Traditionerna har hjälpt afarerna överleva de svåra levnadsbetingelserna. Ändå berättar männen, när jag vänder mig till dem, att man på bara några år gått från att omskära cirka 98 av 100 flickor på det värsta faraoniska viset, till att endast omskära cirka 2 av 100 flickor. Man försöker nu omvända de allra sista människorna och de som genomför själva omskärelsen är nu eljest upphöjda barnmorskor. Människorna har hjälp av projektledaren som är antropolog utbildad i Addis. Sverige finansierar, FN organiserar tydligen. Men den etiopiska organisationen genomför det praktiska arbetet.

Hur är detta möjligt, undrar jag? medan den biståndsskeptiska sidan av min person smälter undan under hettan av solen mitt på dagen. Och jag tänker mig hur länge denna praxis varit förhärskande hos dessa människor, allra senast under den islamiska expansionen, antagligen tidigare.         

År 1576 flyttades det västliga centret för islam sitt säte från Harar till Aussa, mitt i Afarland. Det islamiska inflytandet över afarerna som också kallas danakiler befästes. En form av islam som bygger på klantillhörighet, religiösa ledare, sekter. Djupt ingrodda mönster, trodde jag. Men här har man slängt den urgamla traditionen över ända utan att mista religionen och nu ber man om hjälp att utvecklas på andra områden. Man behöver vatten, är beredd att odla för att inte vara helt beroende av kossorna. Man spanar mot framtiden, känner jag plötsligt.

En silverfärgad revolver blixtrar till i byxlinningen på en av männen med hennafärgat skägg. Jag har också skägg. Jag tror att det är en fördel när man möter ”likar”.

Här går man beväpnad mot hyenor och boskapstjuvar från kringboende folk. Det är alls ingen njutbar plats på jorden. Livet är väldigt hårt, fast jag bor ju inte här, så jag har läst mig till det och observerat. Men en sak har i alla fall blivit bättre:

Jag förevisas små fotografier av några hundra av de 4 000 flickor som skonats från detta ingrepp som inte bara förstör sexuallusten, och orsakar smärtor utan ofta leder till livslånga men i form av brustna hinnor och håligheter i underlivet. Ni kan räkna ut resten själva. Några dör ju också av komplikationer redan efter ingreppet. Ja, jag är ingen expert, men mycket får man lära sig.

Hur önskan att utvecklas är en stark kraft hos människorna.

Några av de 4 000 flickorna är där, och de har lärt sig att skriva. Med en hand så stadig som den hos barnen när den allmänna folkskolan infördes i Sverige plitar de sina namnteckningar på ett ark av papper inför kamerorna. Stolta. Jag behåller arket och tar med det hem och tänker spara det tills jag kan visa barnbarnen.

Sen får jag höra det bästa. Att normalt hade dessa 9-12-åriga flickor blivit bortgifta snart, men det faktum att de fått ta det upplysta steget bort från FGM och in i skolan har ökat deras chanser att leva ett rikare liv längre. De vill studera vidare.

”Vi är redo att utvidga vårt verksamhetsområde till större delar av Afarland från Amibara och Awash till grannkommunerna”, säger antropologen.

Men hur lyckades ni? undrar jag.  

”Genom att respektera islam. Vi började med att gå tillbaks till källorna, koranen, och de andra heliga skrifterna. Ingenstans fann vi stöd för kvinnlig omskärelse, kom imamerna ganska snabbt överens om.”

Jag ser mig omkring.

Många av ”äldremännen”, som i själva verket är i min ålder eller yngre, är både ledare av subklaner och imamer. Liksom hemmasnickrade i en folklig form av islam. Det är dom, och det är kvinnorna, det vill säga mammorna, som behövde övertalas.

”Genom att involvera människorna direkt i diskussionen”, sammanfattar antropologen. ”Community-based approach”, säger biståndsexperterna.

Man hade möten. Där fäder vittnade om döttrar de förlorat, och kvinnor berättade om problem vid menstruation och våndorna vid förlossningar.

Det här, sa någon, är historien om hur kvinnorna i den nya generationen i Afar kommer att säga till sina barn att FGM är ”Haram”, ja till och med förbjudet enligt islam.


Viewing all articles
Browse latest Browse all 10